Varför blir vissa satsningar på delat ledarskap bestående – medan andra rinner ut i sanden så fort trycket ökar? Tillsammans seniorprofessor Marianne Ekman Rising har Johann Packendorff precis publicerat en artikel i Educational Management, Administration & Leadership som bygger på tre års FoU-arbete i en svensk kommuns skolsystem, inom ramen för IFOUS-programmet Leda för skolutveckling.
Vår huvudpoäng: det som avgör om distribuerat ledarskap håller i sig är sällan strukturerna – vem som har vilken roll, vilka möten som finns inlagda. Det är det vi kallar relationell infrastruktur: de förtroendenätverk, dialogpraktiker och gemensamma meningsskapande processer som gör att kollegialt ledarskap kan uppstå och hålla i sig över tid.
Vi identifierar fyra faser – från att pröva sitt eget handlingsutrymme, via experimenterande, till att distribuerat ledarskap blir inbyggt i ordinarie processer och till sist en självklar del av kulturen. Ett tydligt exempel: när pandemin slog till 2020 föll formella strukturer bort på många håll – men där den relationella infrastrukturen var tillräckligt djup höll den ändå, ”inbyggd i väggarna” som en av rektorerna uttryckte det.
I en föreläsning vid konferensen Nya Perspektiv i Sunne den 8 maj beskrev Johann Packendorff hur många organisationer under lång tid har “krånglat till” sin styrning. Insikten om problemen har funnits länge men lösningarna har saknats. Nu växer en rörelse fram som försöker ta nästa steg och prata om vad det egentligen innebär att arbeta tillitsbaserat.
Johann Packendorff hade förmånen att få moderera boksläppet av 