Varför blir vissa satsningar på delat ledarskap bestående – medan andra rinner ut i sanden så fort trycket ökar? Tillsammans seniorprofessor Marianne Ekman Rising har Johann Packendorff precis publicerat en artikel i Educational Management, Administration & Leadership som bygger på tre års FoU-arbete i en svensk kommuns skolsystem, inom ramen för IFOUS-programmet Leda för skolutveckling.
Vår huvudpoäng: det som avgör om distribuerat ledarskap håller i sig är sällan strukturerna – vem som har vilken roll, vilka möten som finns inlagda. Det är det vi kallar relationell infrastruktur: de förtroendenätverk, dialogpraktiker och gemensamma meningsskapande processer som gör att kollegialt ledarskap kan uppstå och hålla i sig över tid.
Vi identifierar fyra faser – från att pröva sitt eget handlingsutrymme, via experimenterande, till att distribuerat ledarskap blir inbyggt i ordinarie processer och till sist en självklar del av kulturen. Ett tydligt exempel: när pandemin slog till 2020 föll formella strukturer bort på många håll – men där den relationella infrastrukturen var tillräckligt djup höll den ändå, ”inbyggd i väggarna” som en av rektorerna uttryckte det.